Ett genmäle till docenten Herrlin

lunda betrakta inkarnationens afslutning, såsom nå- gon katastrof. För oss är döden, helt enkelt öf- vergången till en högre existensform . . . Bör man sörja öfver att puppan utvecklar sig till fjäril? Vi betrakta ej denna jord som vårt hem. Vi lefva i verlden — men vi tillhöra den ickel Vi vänta tåligt på den stund, då det behagar Gud att slita materiens fjättrar, hvari vi ännu delvis äro fångna, och använda den pröfvotid, som återstår oss, i oaflåtligt arbete på vår andes utveckling. Vi erhålla riklig hjelp af våra äldre bröder, de o-inkarnerade andarne, och söka efter bästa för- måga att fylla våra pligter mot våra medfångar och mot våra illa misshandlade yngre syskon, djuren. När tiden för oss är inne att afkläda vårt ut- slitna, kroppsliga ytterplagg, emotse vi med lugn förtröstan detta smärtfulla ögonblick, som för oss icke innebär vår personlighets tillintetgörelse, utan endast ett ombyte i vårt existenssätt. Vi drifvas icke af ett oundvikligt öde in i »det stora okän- da». Vi glida med leendet på läpparne in i en verld, der vi icke äro främlingar, men der älskade