Sida 709
Renhållningsväsen
1387
Renhållningsväsen
1388
slemmet, t. ex. difteri, vid en annan i afföring och urin, t. ex. nervfeber. För sådana personer är af vikt att under sjukdomstiden och äfven någon tid efter sjukdomens upphörande afhålla sig från onödigt umgänge och att genom noggrann renlighet om sina händer och om sin kropp i öfrigt så vidt möjligt hindra smittans vidare spridning. För personer, som äro sysselsatta med födoämnens beredning eller behandling, är renlighet särskildt viktig, emedan smittämnen, som med orena händer kommit i maten, kunna föröka sig i denna och alstra sjukdom hos dem, som förtärt däraf. Underklädernas renhållning är synnerligen viktig. En undersökning visade, att strumporna förorenades genom hudafsöndringen lika mycket på en dag som skjortan på fyra och kalsongerna på åtta dagar. Den orenlige röjes lätt på den osunda lukt, som utgår från honom och som gör sig gällande trots fina kläder. I den personliga renhållningens liksom i omgifningens intresse böra åtgärder vidtagas mot fotsvett, mot elak lukt ur mun eller näsa. Äfven andra lukter än de af orenlighet alstrade, t. ex. cigarrök, häfta envist vid kläder, hår och skägg och kunna aflägsnas endast genom långvarig luftning af kläderna och genom tvagning af kroppen. Tvål och såpa äro så godt som nödvändiga för att aflägsna hudafsöndringarna och de föroreningar, som fastnat däri. Med vatten enbart vinnes icke tillfredsställande rening. "Den, som vant sig vid renlighet, vill ej återgå till orenliga vanor. För honom blir renligheten en yttring af själfaktning och känslan af renhet en uppbärande och stärkande känsla. Och där en återgång till orenliga vanor förekommer, är det oftast bevis på, att hela personligheten sjunkit. Personer, som iakttaga renlighetens bud, komma därför mer eller mindre medvetet att känna sig stå öfver dem, som ännu äro främmande därför. För att utjämna onödiga sociala skillnader är det därför ej oviktigt, att en viss prydlig renlighet blir hela folkets gemensamma egendom", skrifver med rätta Thun-berg i "Lärobok i hygien". Hos vissa af Orientens folk, t. ex. egypter, perser och japaner, lär den personliga renhållningen stå på ett högre plan än hos vårt folk. Föreskrifter angående renlighet, bestämda tvagningar och vissa försiktighetsmått för att undvika smitta och dess spridning ha länge varit nedlagda i dessa folks religiösa urkunder (jfr E. Nilsson, "Ett föregångsfolk i hälsovård"). Jfr äfven E. Almquist, "Allmän hälsovårdslära" (1897). G.Wrgn.
Renhållningsväsen, hvad som hör tillsammans med ett samhälles genom organisation och föreskrifter ordnade förhållanden med afseende på affallets uppsamling, bortforsling och slutliga undanröjande. Dessa olika arbeten kunna lämpligen sammanfattas i begreppet renhållning, hvarmed här således menas tillgodoseendet af det samhälleliga snygghetskrafvet. Detta snygghetskraf blir likväl först då samhälleligt, när människorna på ett visst område kommit att bo så tätt tillsammans, att den enes göranden och låtanden med afseende på renhållningen ej äro eller kunna vara för den andre likgiltiga, eller, med andra ord, då ett samhälle med stadsliknande karaktär börjat uppstå. Då inträder nämligen den förändringen med afseende på renhållningen, att den får ej blott individens, utan hela samhällets bästa och trefnad till mål, och i enlighet härmed måste det förut rådande individuella godtycket i större eller mindre utsträckning ge vika för de nya former för denna angelägenhet, om hvilka samhället själft beslutar eller vederbörande högre myndigheter utfärda föreskrifter. Öfvergången från fullt enskilda till genom stadgar, förordningar och lagar i större omfattning reglerade förhållanden har skett och sker gifvetvis i allmänhet mycket långsamt, där ej särskilda omständigheter påskynda samhällsbildningen, såsom exempelvis då i vår tid villastäder praktiskt taget så att säga på en gång skapas, hvarvid stadiet för de enskilda förhållandena till större eller mindre del öfverhoppas -- det blifvande samhället framträder redan från början i vissa afseenden under de former, som vid normal utveckling egentligen skulle höra till ett senare tidsskede. När tidpunkten varit eller är inne att i större eller mindre omfattning anlägga gemensamma synpunkter med afseende på renhållningens ordnande i ett framväxande samhälle är gifvetvis en fråga, på hvilken svaret alltefter omständigheterna måste utfalla mycket olika. Härpå inverkar i främsta rummet olikheten mellan skilda tidsåldrars uppfattning och åskådning, hvarjämte folktäthet, lokala förhållanden m. fl. omständigheter, för att ej tala om "tycke och smak", varit och äro af större eller mindre betydelse. Själfva sättet för ordnande af sådan renhållning är också helt naturligt väsentligt olika för skilda tider och skilda samhällen, hvilket emellertid ej hindrar, att vissa gemensamma grunder härför kunna vara gällande. Dylika allmänna, för hela landet gällande föreskrifter kommo emellertid till stånd i Sverige först 1868 och 1874. Innan nämnda för stadsrenhållningen så betydelsefulla stadgar blefvo utfärdade, egde hvarje stad att genom stadens äldste, borgerskapet och magistraten så att säga själf lagstifta, hvarvid dock äfven högre myndigheter ofta medverkade eller fastställde de beslut, som fattades. I stort sedt kan man emellertid säga, att stadsrenhållningen intill ofvannämnda tidpunkter för gemensamma stadgars tillkomst var en de olika samhällenas enskilda angelägenhet. I äldre tider egnade samhället föga uppmärksamhet åt renhållningen, som sin intima natur likmätigt äfven i de större städerna till väsentlig del ansågs vara en rent personlig sak, med hvilken framför allt husegarna hade att taga befattning. Dessa skulle sålunda hvar för sig "hålla rent för sin dörr", hvilken skyldighet emellertid i främsta rummet afsåg gatan, medan tillståndet på gårdarna ansågs vara af alltför privat natur, för att myndigheterna däråt skulle egna någon vidare uppmärksamhet. På gårdarna samlades också orenlighet af alla slag, hvilken ej bortfördes, förrän tillståndet blef alldeles olidligt eller när utrymmesskäl tvang därtill. Uppsamlingskärl vare sig för latrin eller sopor voro en okänd lyx, utan dessa affall fingo oftast tillsammans hopa sig i de afträdesgropar man gräft för ändamålet, hvilka i allmänhet voro öfverbyggda med något enklare skjul. Bredvid ett dylikt skjul lågo vanligen andra sådana för olika husdjur, särskildt svin, som ofta hade obehindradt tillträde till groparna, i hvilka de på grund af de utslagna matresterna m. m. funno en omtyckt
Källa: Project Runeberg ·
