Sida 3
En gammal violin.
Till Franz Neruda.
Konsertsalen var full. Så godt som alla badgäster vid den fashionabla badorten voro närvarande. Det var en förströelse till, hvarmed man fördref tiden under säsongen, men i det nöje, ja man kan nästan säga den plikt, enhvar af de närvarande ansåg det vara att visa sig, där hela den fina världen fanns, låg denna gång också en smula nyfikenhet blandad. Det var icke mindre än tre celebriteter, som skulle uppträda. En pianist, som var berömd för sin kolossala virtuositet, en sångerska, som var på modet för ögonblicket, och en violinist, som ingen bestred en plats af första rang.
Det var en ofantligt liflig konversation i den förgyllda konsertsalen, innan musiken började. Damerna uppträdde i sina elegantaste sommartoiletter, och kring de mest firade skönheternas platser var en uppvaktning af hela flockar af herrar, som pratade och skrattade i munnen på hvarandra.
Orkestern spelade uvertyren till »Den Stumma». De spelade bra, med lif och nyansering, men ingen hörde därpå. Det var ju samma orkester, som hvar dag spelade utanför brunnssalongen, således icke något nytt, — och man visade sin förnäma likgiltighet genom att tala dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med ett ord göra det så Omöjligt som möjligt att höra för dem, som kanske skulle ha lust att lyssna på musiken.
H. Nyblom, Dikt och verklighet. 1
