Sida 3
Ett möte.
Tåget brusade fram öfver de sommargröna markerna.
Gräset stod ännu högt på ängarna, hvari stora färgfläckar af gula, blå och hvita blommor lyste fram. Aar och sjöar skeno i solen och afspeglade sommarskyarna, som stodo orörliga på den blå himmeln. Hjordar af kreatur lågo med sina röda och spräckliga kroppar i det saftiga gräset, och en och annan liten vallflicka stannade med sin käpp i handen, skuggade för ögonen och såg efter det rasslande tåget, som ett ögonblick störtade förbi och så försvann. Det utstötte ett varnande skri, och så bar det af in i skogarna, i de stilla drömmande skogar, där de långa grenarna hängde långt ned öfver linien, och där icke en lefvande varelse kunde upptäckas mellan de solbelysta stammarna eller i det dunkla gröna därunder. Larmande, skakande for det vidare ut på den öppna slätten igen.
I en blandad kupé i första klass satt en dam ensam. Hon kunde vara en tjugufem år, var lång och fyllig med svart hår och blå ögon.
Hon var klädd i en ljusgrå sommarklädning, en stor, mörk halmhatt och utan öfverplagg. Hon hade kastat sig tillbaka i soffan som i ett slags trött tillfredsställelse. De breda skuldrorna voro stödda mot ryggstödet, och hon höll armarna långt ifrån hvarandra, hvarigenom den smidiga figuren och det smala lifvet sågo ännu böjligare ut.
