Nina

24

också, att det var så synd om mamma, för hon var alldeles hvit i ansiktet och bara såg på mig. Till slut tog pappa - henne under armen och sade någonting, och så försökte hon småle och vinkade till mig. Det var det sista jag såg af dem.

Så gick jag ner i min hytt och åt mina kakor, som Köks-Anna hade bakat, och undrade på, om det inte skulle hända mig något. Ty när jag stod däruppe på däck och viftade, så — fastän jag var så beklämd — så hade jag inte kunnat låta bli att märka, att det alldeles bredvid mig stod en herre, som inte var ifrån staden och som såg på mig så uppmärksamt. Jag tänkte, att det kunde vara roligt att veta hvem det var, och så

— när jag stod ute i gången och talade med uppasserskan och han gick förbi

— så frågade jag henne hvem det var. Jag sade, att jag tyckte, att jag kände igen hans ansikte, och frågade om det inte var den och den. — Det sade jag bara för det, att jag tyckte, att det var så nyfiket att fråga rent ut.

Hon sade nej — det var det inte. Hon visste inte hvad han hette, men han