Nina

23

mest var glad, så var jag i en sådan rj^slig spänning, att jag fick tårar i ögonen, hvar gång jag såg på mamma. Pappa var praktisk och allvarlig och ville hela tiden förmana mig, småsyskonen voro bråkiga och gjorde mamma ännu mera nervös. Och hvad Johan angår, så hade det varit allra bäst, att han inte alls hade kommit med oss. Jag kunde se på honom, att han hade så mycket att säga, och så sade han ändå, när det kom till kritan, inte ett dugg. Han såg bara trofast ut i ögonen och klämde min hand så förfärligt, att det riktigt gjorde ondt i fingrarna, när han skulle säga adjö. Farbror Ernst Gustaf hade inte alls kommit ned till båten, men han hade skickat en stilig bukett och på ett visitkort skrifvit några artiga ord, som jag gömmer, för det att det är den första riktiga blomsterhandlarebukett, som jag har fått.

Ändtligen lade båten ut — det regnade litet och vattnet var så svart mellan skrofvet och bålverket. Jag vet inte riktigt hur det var, men allting var så ruskigt, och när jag stod ensam på däcket, så kände jag mig med ens så hemlös och öfvergifven. Och så tyckte jag