Nina

52

samma ögonblick gumman tog i låset. Han sade något om, att han hade väntat på fröken Anderson för alt låna ett ljus till sin cykellykta . . .

»Madam Hanson, madam Hanson!» ropade fröken Anderson högljudt och förklarade vidlyftigt, att om hon skulle skaffa ljuset vore hon rädd för att tåget skulle gå ifrån dem . . .

Nina gick sakta ut i förstugan. Hon fann sin kappa och hatt och började leta efter sina galoscher.

»Nej, låt mig, fröken Nina . . .» hörde hon hans röst bredvid sig. »Jag följer er förstås i alla fall borltill stationen ...»

Ute på den slaskiga landsvägen tog han höfligt korgen från gamla fröken Anderson och hängde den på cykeln. Med Nina växlade han blott några få ord.

Utanför det upplysta ödsliga stationshuset tog han ännu en gång hennes hand.

»Tack för i kväll,» sade han.

När Nina kom hem — hon låtsade sofva i kupén för att slippa att tala med fröken Anderson — satt moster Cecilia