Sida 67
51
visste sannerligen icke, hur det gick till — han fick på ett eller annat vis fatt i hennes hand och behöll den.
Fröken Anderson kom ned för vindstrappan — hon skramlade med en stor nyckelknippa. Utanför köksdörren hade hon en sista konferens med den ödmjuka madam Hanson. Nina inte så mycket som tänkte på att draga undan sin hand och hon tänkte inte heller på att det var något eget uti, att han teg — det var liksom så tryggt att hela tiden utanför dörren höra mumlet af fröken Andersons välbekanta, litet grötiga stämma. Hon tyckte inte ens, att det kändes vidare underligt, då han i mörkret sakta förde hennes hand upp till sin mun och länge lät sina läppar hvila mot hennes fingerspetsar. Men då fröken Anderson omsider tog i klinkan och öppnade dörren, önskade hon plötsligt af hela sin själ, att hon varit allena.
»Nej, då . . .» sade fröken Anderson med okonstlad förvåning. >Jag trodde, att doktorn var åstad på sin cykel för länge sedan . . .»
Marek skrattade förläget — naturligtvis hade han släppt Ninas hand i
Källa: Internet Archive ·
