Nina

64

och flyktigt. Hans blick gled öfver henne. Och det var då som Nina blef röd.

»Hvar är onkel Otto?» fann hon i sin förlägenhet på att fråga.

»Hans syster har tvingat honom att uppträda i hvita silkesstrumpor,» svarade moster Cecilia framför spegeln, bekymrad öfver sin koafiyr, på hvilken diademet icke ville sitta fast. ^Och nu tror han själf, att de komma att spricka sönder öfver vådorna».

»Han måste hålla sig mycket stilla,» tillrådde farbror Ernst Gustaf tankspridt.

»Det kan väl inte hjälpa,» sade moster Cecilia onådigt, »när strumporna äro för små.»

Kommendören var emellertid ganska nöjd med sig själf, när han ändtligen i all sin glans kom till synes. Han skulle föreställa en bonvivant från regentens tid och försäkrade skrattande, att han till det yttersta ämnade bli sin roll trogen.

»Lilly» — det var fru Ryding, åt hvilken ödet nyckfullt tilldelat detta namn »Lilly har verkligen de mest fantastiska idéer,» tyckte moster Cecilia sötsurt med en kritisk blick på sin man.

Damerna fingo vagnen för sig själfva