Sida 84
68
Han satte sig bredvid henne och Nina såg nu riktigt hans ansikte. Det var brunt och väderbitet, med ett kort, skarpt ärr på kinden nedemot hakan. Hans näsa — o, att hon aldrig hade nämnt hans näsa! — var mera stor än liten och hans ögon gråblå. Annars var han »blond och vanlig». Nina mindes sedan, att hon i första ögonblicket till och med hade tyckt, att han påminde litet om kusin Johan.
Därefter började de att prata. Nina ägde den grundligaste bekantskap med och den mest förtroendefulla tillit till farbror Ernst Gustaf; hon hyste för doktor Marek en skälfvande varm beundran som emellanåt nästan gränsade till dyrkan ; — men med ingen af dem kunde hon egentligen tala ogeneradt, prata riktigt, säga allt hvad som föll henne på läppen. Orsaken kunde hon icke fullständigt förklara för sig själf, men förmodligen var det densamma, som gjorde, att hon inte på villkor kunde skrifva sådana bref till mamma som hon skref till Elsa Witt. Med Hans Ryding kunde hon prata. De hade knappt växlat tio ord med hvarandra, förr än
Källa: Internet Archive ·