Nina

69

de upptäckte, att allt det de hade att säga hvarandra hvarken kunde sägas på en dag eller ett år. Det ena förtroendet födde det andra: ingen hade upplefvat så märkvärdiga ting som de, ingen hade tänkt så djupsinniga tankar, ingen hade känt så gåtfullt, ingen hade gissat så skarpsinnigt som de. För första gången talade Nina fullkomligt ogeneradt med en vildt främmande ung man — alldeles på samma sätt som hon annars blott kunde tala med Johan. Men liksom doktor Marek — just för det att han var en främling — i så oändligt mycket högre grad tilltalat hennes fantasi än farbror Ernst Gustaf, hvilken hon känt sedan hon gick i kolt; likaså kunde naturligtvis icke vaneumgänget med kusin Johan jämföras med spänningen och charmen i denna, ännu blott hälft tillstådda, förtrolighet med Hans Ryding. Det var nästan som att vilja jämföra hembrygdt svagdricka med champagne.

I kottiljongen sade Hans:

»Vi äro kusiner eller nära nog: er moster är också min moster. Kan jag inte få lof att säga Nina?»