Nina

70

»Men det brukas inte här i Danmark,» invände Nina sakta.

»Jo . . . Om man på en enda afton blir så goda vänner, som vi ha blifvit i afton, brukas det nog öfverallt . . .»

Ninas hufvud nådde precis upp till Hans' skuldra — så lång och ståtlig som doktor Marek var han ändå icke! — och när de dansade, voro hennes ögon i jämnbredd med hans läppar.

»Nina,» hviskade han. Det skulle ha generat henne förfärligt att så där sans fa^on ha blifvit ombedd att kalla doktor Marek för Vilhelm (fastän hon emellanåt på prof gjort det för sig själf !), men när hon nu med elt par ögon fulla af skratt och blyghet mötte sin kavaljers, fann hon icke minsta svårighet att svara honom såsom han önskade:

»Hans . . .»

»I morgon kommer jag ut till tant Cecilia,» sade han senare, och hon svarade:

»Hvarför har ni icke varit där långt förut? Både onkel och moster ha varit mycket stötta på er.»

»För det att jag var rädd för er,»