Nina

71

sade han och skrattade. »Man har berättat mig alltför mycket om er.»

»Något styggt?» frågade Nina och gjorde sina stora ögon större.

»Afskyvärdtl Hvad skulle man väl kunna säga annat om er?»

Och så skrattade bägge, som om de hade sagt de kvickaste saker i världen. Det var, som om det funnes ett slags hemlig elektrisk kontakt emellan dem. Hvart ord han sade, om det var aldrig så enkelt, gaf liksom eko inuti henne, och hvarenda blick ur hennes ögon väckte slumrande världar af undran och beundran till lif i hans själ. Att en flicka kunde hålla hufvudet som Nina, kunde rodna och kisa under ögonlocken som Nina, kunde skratta och småle som Nina — det var det största underverk, som kunde ske i en värld full af underverk.

När Nina ändtligen — bland de allra sista — tog afsked af värdinnan, hade redan både farbror Ernst Gustaf och doktor Marek för länge sedan lämnat balen. Det var unge Hans, som både hjälpte henne med bottinerna och — ömmare än farbror Ernst Gustaf under alla de år han känt henne någonsin