Nina

slagna ögon. Och bredvid henne går du — du min gode Ernst Gustaf! — och bär hennes skridskor som en riktig kavaljer och underhåller henne på det allra allvarligaste med — ja, Gud vet hvad?

I början hade jag bara lust att skratta — det hela såg verkligen så komiskt idylliskt ut, och barnet är ju knappt mer än sexton år ännu! Och jag vände mig redan om för att säga det till Albert, som satt och läste tidningar i sin gungstol, men så . . . så tyckte jag liksom att det . . . att det var bäst att låta bli.

Käre Ernst Gustaf, när jag nu talar så öppet med dig, så försök att komma ihåg, att vi två ha känt hvarandra sedan vi bägge voro fem år. Försök att minnas mig sådan jag var, när vi sutto bredvid hvarandra i skolan hos fröken Renberg, och mina tårar och mitt bångstyriga hår slätade ut allt hvad jag skref på taflan. Och du hviskade till mig i katekesen och höll din skyddande hand öfver mig i svenska historien. Och kom ihåg mig sådan som jag var under ferierna, då du kom hem från skolan, och vi byggde lastningen »Örnnästet» uppe på Granhällan och du tvang mig alt läsa »Den