Sida 3
3
siste mohikanen» högt för dig ute i vinbärslandet, medan du åt dig mätt . . . Och — ja, sedan kommer du visst själf ihåg mig.
Käre Ernst Gustaf — du ser nog, hur svårt jag har att få fram det: kan du inte gissa hvad jag har gissat? Ser du — uttrycket i dina ögon, det känner jag ju bättre till än någon annan från den tiden, då vi bägge voro aderton år eller mera, och när jag nu såg dig se på l(i Xina med detta samma uttryck, som . . . Hon är ju lik mig, det vet jag, men hon är tio gånger vackrare än jag någonsin har varit, ty hon har Alberts ögon, och du — du är ju ändå bara trettiosju år! Och hon är hela sexton! Det gick plötsligt upp för mig, när jag satt där bakom gardinen med hennes urväxta klänning i knät och tittade ner på er båda. Du tog hennes hand — och böjde fingrarna upp och ner (precis som du en gång brukade göra med min hand!) och hade lust — det såg jag — och nändes ända inte kyssa den. Och la Nina stod där och blef röd och fick en grop i den ena kinden och tyckte, att det alltsammans kändes rätt eget och ganska trefligt
Källa: Internet Archive ·