Nina

Sa neg hon då — Gudskelofl — Och efter fem minuter kom hon in till pappa och mig och berättade helt frimodigt, att hon hade varit nte och åkt skridskor med farbror Ernst Gustaf. Och den intet anande Albert nöp henne faderligt i örat och frågade inkvisitoriskt, om hon då kunde den där långa repetitionsläxan i historien till i morgon, eftersom hon vågat vara så länge ute . . .

»Nej, men hon hade rakt inte vetat, livad klockan var.» Och Albert, som är precis lika svag för la Nina nu, som då hon var två år och först började kunna säga »pappa», samt betraktar henne på ungefär samma vis som han då gjorde, erbjöd sig storsinnadt att hjälpa henne. Hvilket hade till följd, att hans försigkomna dotter naturligtvis strax upptäckte, hur hopplöst okunnig han var i »Rosornas krig» och helt öppet slog honom på fingrarna. Men jag, jag välsignade både York och Lancaster, som — ännu — hade förmåga att drifva farbror Ernst (iustaf ut ur hennes lilla hufvud.

Och härmed, min vän, skulle jag nu ädelmodigt ha låtit hela historien vara förbi och inte ens själf tänkt mera