Nina

15

man, att hvad hon ville det ville hon — och såg ut på gården, där Nina kastade snöboll med småsyskonen och »några pojkar». Mamma hade rätt länge stått och sett på det.

»Vet du, Albert,» hon vände sig icke om och hon sade det mycket beskedligt, »jag har länge tänkt på, att det säkert vore nyttigt för Nina att få komma bort litet ...»

Pappa tog inte sina stöflar bort från soffgafveln och inte heller föll det honom in att vända sig om, men han lät strax tidningen sjunka.

»Komma bort? . . . Kära Märta, en sådan idé! . . . Hur kommer du nu att tänka på det?»

»Jag tycker, att det är vår plikt att tänka på det, Albert . . . Jag vet inte, men på sista tiden . . . Gud vet, om jag . . . riktigt duger till att uppfostra Nina...-

»Prat! Om någon duger till det, sa borde det väl vara du — hennes egen mor.

»Precis som pappa brukade säga till mamma i världen, när det var frågan om mig!» sade fru Märta sarkastiskt. litet bittert. »Jag undrar just, hvilka öfvernaturliga egenskaper en far inbillar