Nina

20

»Å . . . något bestämdt . . . Jag har ju tänkt hit och dit, men naturligtvis ville jag inte göra det minsta åt saken förrän jag talat med dig.» Hon hade nu nått sitt mål och var mycket ödmjuk.

»Nå, låt höra då!» sade Ninas far en smula irriteradt. Han trummade kort med fingrarna på bordet.

»Ja, du vet ju» — började fru Märta fogligt — »att syster Cecilia ofta slagit fram om, att hon skulle tycka det vara roligt att få ha Nina hos sig nere i Köpenhamn någon tid, och för oss» — tog hon mera ifrigt i — »vore det ju bara fördelaktigt.»

Ninas far sade ingenting och modern blef ännu ifrigare.

»Det kommer ju icke till att kosta oss något vidare och flickan kunde få den förträffligaste undervisning . . . Och hvad sällskapslifvet angår» — hon skrattade litet — »så tror jag nog, att syster Cecilia skall veta att hålla Nina litet i skymundan en stund ännu.»

»Prat!» afbröt fadern häftigt. »Som du själf sade: hon är ju bara barnet.»

Modern skakade på hufvudet — hälft otåligt, hälft smärtsamt.