Nina

19

Fru Märta skakade bara afgörande på hufvudet. Hon inlät sig icke på någon vidare diskussion af ämnet. Med en viss energi började hon rifva upp skaftet af en strumpa, som blifvit henne anförtrodd, men som hon hittills försummat. Det var Ninas skolarbete och intagningarna voro i en bedröflig författning.

Plötsligt såg hon upp — med ett par stora, bruna ögon, bakom hvilka det lågade något, som på en gång gjorde hennes man både orolig och medgörlig.

»När jag tänker på, sade hon långsamt, »att någon kunde komma och tala dumheter med Nina — så oskyldig som hon är och med en sådan fantasi, som hon har! X u . . . Jag kunde ... A. jag kunde ...»

Det var under ett par minuter alldeles tyst i rummet. Albert hade långsamt börjat gå fram och tillbaka på mattan i brasskenet. Han gick och funderade, med händerna på ryggen.

»Ja, hvad har du egentligen för planer med barnet?» sade han ändtligen. »Ty jag förmodar» — han såg upp »att du inte gifvit dig in på del här ämnet, utan att du har något bestämd! du vill föreslå'