Nina

()()

hade varit Ninas skull. »Genom hans mamma vet jag, att han efteråt hade ett mycket svårt anfall af ischias.»

Sedan Nina kommit bort från sina bröder, hade hon naturligtvis vant sig af med alla handgripligheter, men hon kunde haft lust att ge moster Cecilia, där hon satt i all sin drottningvärdighet, en örfil — så oresonligt ond och liksom flat blef hon.

Fru Ryding tog emot sina gäster klädd som borgfru, och hvarken Salomo i all sin härlighet eller liljorna på marken kommo upp mot henne i prakt och värdighet. Vilhelm Marek hviskade till Ernst Gustaf Gram, att Victor Hugo skulle gråtit glädjetårar, om det hade fallit på hans lott att ställa henne vid sidan af den äldste och mest representative af sina »borggrefvar». Hon hade på hnfvudet en hennin, till hvilken Isabeau de Baviere aldrig burit maken, och ett lifsmycke, som var så tungt, att en svagare person aldrig skulle orkat med det. Trots hennes tants vänliga artighet som värdinna, kände sig Nina i början alldeles bortkommen bland alla de lysande och stilenliga — framför allt stilenliga — kosly-