Nina

67

mer, hvilka fyllde familjen Rydings stora våning. Men dansa fick hon — det sörjde onkel Otto ärligt för — och hon hade redan en stor del af sitt program fulltecknadt, då kommendören på nytt kom fram och presenterade en herre för henne.

»Se här, Nina,» sade han vänligt, »detta är min systerson Hans, som du så ofta har hört oss tala om.»

Med en rodnad som gick ända upp i pannan, tänkte Nina genast på det fantastiskt och burleskt uppsluppna href hon i ett anfall af nyckfullhet skrifvit till sin väninna Elsa — bara hon då hade bränt upp det! — om unge Ryding och hans mor. Först tordes hon knappt lyfta sina ögon mot den unge mannen, som bugande stod framför henne, och när hon ändtligen fick mod att se upp, skämdes hon bara ännu mera.

»Fröken tycker nog, att det här är litet brokigt,» sade han förbindligt och smålog ned mot henne. »Jag kan förstå, att mammas tillställningar måste förefalla en främmande något» — han såg sig småleende omkring — väl kosmopolitiska . . .»