Sida 88
88
nervös utan bara lugnt stiga in i kupén och vänta på honom. I en så liten håla som Georgenthal kunde man omöjligt taga miste.
Just som jag satt och tänkte på klockan och undrade, om jag tordes gå från sakerna och kika på stationsuret, kom en karl fram till mig i storrutiga kläder och eldröd halsduk med en väldig »diamant» i, och tog stråhatten af och bugade sig mycket djupt och sade något som jag inte förstod. Men jag är så van vid att aldrig förstå hvad de säga, så att jag sade bara (jag kunde ju inte veta, hur de bruka gå klädda i Georgenthal):
— Ach ! — Sie sind natiuiich der Gepäckträger ?
— Ich ? . . . Gott, du Allmächtiger — nein ! sade han bara, alldeles rasande. Och han förklarade, att han trodde jag var en fräulein Schultze, som var förlofvad med hans bror, och som han skulle hämta. Men tycker mamma, att jag ser ut som om jag hette Schultze och vore förlofvad med en
Källa: Internet Archive ·