Om moraliska föreställningars sanning

För oss, en nyare tids barn, med tillgång till ett rikare material är skiftningen i de mo¬ raliska värdenas innehåll om möjligt än mer otvetydig. Vi kunna lämna åsido all hänsyn till naturfolkens föreställningssätt och hålla oss blott till sådana åskådningar, som vuxit upp på kulti¬ verad mark. Låt oss t. ex. ställa den berömde företrädaren för hellenisk kultur, Aristoteles, emot den kristna eller den av kristendomen på¬ verkade moralen! Att leva för en annan än en vän är den frie mannen ovärdigt, säger filosofen. Själv¬ uppoffring utan hänsyn till vänskapsförhållanden är den högsta dygden, heter det emfatiskt från den andra sidan. — För Aristoteles hör en mått¬ full reaktion mot kränkningar till den sedliga skönheten. Men i de kristna urkunderna heter det: »Om någon slår dig på högra kinden, vänd till honom också den vänstra.> — Barbarer eller icke-greker, liksom ock de som utöva yrkes¬ mässig verksamhet, sakna enligt Aristoteles i allmänhet av olika anledningar förmåga att fullt realisera idealet: den intellektuella, ästetiska och etiska kultivering, som är det högsta goda. Där¬ för sker också ofta omnämnandet av slikt folk i en viss föraktfull ton. I motsats därtill är efter den kristna moralens åskådningssätt, där tyngdpunkten ligger på sinnesbeskaffenheten, ingen utesluten från möjligheten att nå det högsta. — När Aristoteles förhärligar rättvisan