Sida 40
33
hvilken vid starka regn det i rännilar nedströmmande vattnet utskär djupa, slingrande rännor, som i mycket erinra om floddalar. Vid backens fot, där strömmens styrka och transportförmåga minskas, aflagras först det tyngsta af det nedsvämmade materialet, eller gruset och sanden, under det lerslammet medföres längre bort för att sjunka till bottnen i lugnare vatten.
Mången har nog äfven lagt märke till, huru bäckar och älfvar utskära jordlagren vid sina stränder, så att undergräfda partier af dessa jämte träd och annan växtlighet nedstörta i vattnet för att småningom bortföras af strömmen. Länge nog vittna på sådana ställen de nakna strandbranterna om hvar älfven senast utvidgat sin bädd.
Bild 15.
Angermanälfvens dalgång vid Forsmo station, efter fotografi af A. Olsson.
Om därvid strömfåran på ett ställe något ändrat riktning, inverkar detta ofta äfven på dess läge vid en hel följd af längre ned belägna punkter, emedan strömmen i en bestämd växling återkastas från den ena stranden till den andra. Så länge dess riktning ej på någon punkt ändras, fortfar den därför att på alla ställen, där den stöter intill stränderna, utskära dessa, så att älf bädden efter hand alltmera utbuktas; och detta är orsaken till det slingrande lopp älfvar vanligen erhålla, särskildt då de bana sig väg genom lösa jordlager.
Har strömfåran ej i följd af utskärning och ras blifvit riktad på en ny serie angreppspunkter, så utbuktas älfvens krökar alltmera åt
G. De Ge er, Skand. geogr. utv. efter istiden. 3
Källa: Internet Archive ·