Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden af Gerard de Geer

76

ogynnsammare eller renstammen i dessa trakter ntrotats af rofdjnr, innan landets nordligare delar ännn blifvit fria från is. Människan, som eljest i så många fall varit orsaken till djurarters utrotande, yar doek här säkerligen oskyldig, då intet tyder på att hon ännu ens upptäckt Skandinavien under därvarande rentid.

De renar, som i våra dagar förekomma i landets nordliga delar, tillhöra en annan varietet och hafva troligen först betydligt senare, då istäcket redan bortsmält från dessa trakter, dit invandrat ifrån öster, genom norra Finland.

Till sist må ännu ett drag, som under ifrågavarande skede utan tvifvel utmärkt landets område, här omnämnas. Bland andra kännetecken på forna landytor hafva redan i det föregående omtalats så kallade kalktuffer, hvilka afsättas af källor i kalkrika trakter. Nu har man mångenstädes träffat sådana aflagringar, innehållande sydligare växter, hvilka inkommit i landet först efter istiden, men däremot ingen enda förekomst, som innehållit arktiska växter eller som med andra ord kunnat härstamma från rentiden. Förklaringen härtill är säkerligen helt enkelt den, att under denna tid jorden, liksom i de nuvarande arktiska trakterna, redan på ringa djup varit frusen året om och att därför hvarken något grundvatten i flytande form eller några källor och således ej heller någon kalktuff ännu kunde förekomma.

Den senglaciala afsmältningstiden.

Den tid, som följde efter det sista istäckets största utbredning och som medförde dess afsmältning, har man kallat den senglaciala. Under denna började isranden sitt slutliga återtåg, hvarvid landet och hafvet åter utvidgade sina områden på isens bekostnad.

Det närmare förloppet vid detta israndens återtåg är dock ännu inom stora delar af området föga studerad, hvarför vi här måste åtnöja oss med det försök att angifva dess hufvuddrag, hvilket blifvit framställdt på taflorna 2—5.

Den del af istäcket, som i främsta rummet utsattes för stark afsmältning och förstöring, var utan tvifvel den vidt utbredda men jämförelsevis föga mäktiga baltiska isströmmen, hvilken aldrig synes hafva förmått öfverskrida det pommerska höglandet eller ens Bornholms och Bomeleklints högsta delar.

Då landet nu mot istidens slut sänkt sig alltmera, så att till sist ansenliga sträckor kommit under hafvets nivå, bidrog äfven detta helt säkert i hög grad till israndens förstöring.