Sida 47
47
småningom började det att mulna, så att vi, då vi uppkommit på snöfältet, i den nu rådande tjocka dimman ej kunde se fjällets topp. Det blef allt besvärligare att komma uppfor det branta snöfältet; vi halkade och föllo oupphörligt omkull, i det vi sjönko djupt ned i snön. Vi måste därför vända om på en höjd, som jag med aneroidbarometer fann ligga 2,330 meter öfver hafvet.
Försöket att härifrån bestiga toppen misslyckades således. Det var ej underligt, ty jag fann några dagar därefter, att toppen höjde sig tvärbrant 700 till 800 meter öfver det snöfält, där vi måste vända om. I den tilltagande dimman kunde vi ej göra annat än begifva oss tillbaka öfver glacieren och söka oss ned till kåtan igen.
Vi åkte därför utför snöfältet och kommo ned till glacieren, där vi liksom förut hade repet mellan oss. Sedan vi åtskilliga gånger fått kringgå långsträckta, breda sprickor, anlände vi till de stora stenblock, som bilda glacierens sidokant. Öfver stenhopar och snöfält kommo vi till fjället Kebnetjåkko, som från kåtan synes ligga strax framför det egentliga Ivebnekaisse. Efter stora besvärligheter kommo vi upp på fjällplatån och fortsatte där uppe utmed västra kanten af den höjd, som begränsar Tarfalekdalens västra sida. Hela platån var betäckt med små stenbitar, så att jag till slut fick så ondt i fötterna, att jag endast långsamt kunde gå framåt. Vi frösö duktigt och voro angelägna att hinna kåtan så fort som möjligt. Om en stund fingo vi sikte på Ladtjojokks dalgång och började klättra utför för att nå dalbottnen och öfvergå Tarfalekälfven. Något vadställe funno vi ej, och vi hoppade därför på stenarna i älfven för att komma öfver. Men då en af oss plumsade i det kalla vattnet, föredrogo vi andra att på firsta bästa ställe gå öfver. Det lyckades också, ehuru vi blefvo våta ända till höfterna. Vi kommo tillbaka till lappkåtan den 6 juli, efter sexton timmars ansträngande fjällvandring, som var lönlös.
Som vi ville försöka ännu en bestigning, stannade vi hela dagen i lappkåtan för att hvila oss. Vi torkade våra
Källa: Project Runeberg ·