Sida 48
48
kläder och skor och beslöto att gifva oss i väg följande morgon vid fyratiden.
Lapparne, som för tillfället voro sju till antalet, satte under dagens lopp upp en kåta åt sig, emedan utrymmet blef för trångt i den, som vi bebodde. Genom finnen fingo vi veta, att lapparne sade, att enda sättet att komma upp på toppen vore att följa Ladtjojokks dalgång och gå upp mellan det sockertoppformiga fjället Tolpagorni och ett tvärbrant, ofvanpå platt fjäll, som utgör en del af Kebnekaisse. Man skulle då hafva en jämförelsevis lätt stigning uppför, innan man nådde toppen. Lapparne hade dock själfva aldrig gjort försöket.
Dagen därpå var det mulet, och molnen hade sänkt sig till omkring 900 meter nedom toppen, så att vi ej kunde försöka att bestiga den. Yi väntade till nästa dag; men då var det likadant. Under natten hade snö fallit ymnigt högre upp på fjällen. Den 8 juli vid sjutiden på aftonen, då molnen höjt sig något, begåfvo vi oss i väg.
Till en början gingo vi samma väg, som vi gått tillbaka den 6 på morgonen, och vadade öfver Tarfalekälfven. Detta gick dock ej lättare, än att vi blefvo gen om våta och måste upptända en eld för att torka kläder och skor. Finnen kokade kaffe åt oss; detta jämte något choklad var det enda, vi förtärde under ett dygn.
Vandringen fortsattes snedt uppför en gräsbevuxen fjällsluttning, och vi gingo efter en timmes tid öfver en mindre älf, som forsade utför sluttningen af Ivebnevare. Sedan kommo vi till en dalgång mellan Tolpagorni och sistnämnda fjällrygg. Medan vi passerade denna dal, öppnade sig molnen, så att vi för en kort stund fingo se den efterlängtade toppen. Yi gingo öfver älfven, som brusade i dalen, och klättrade uppför Tolpagorni vid kanten af ett större snöfält.
Uppklättringen på Tolpagorni är mycket mödosam, emedan fjällets sluttningar äro betäckta med stora stenblock. På dess topp finnes en stor, kraterformig fördjupning, fylld med evig is och snö. Toppen synes vara mycket svår att komma upp på, ty under det stigningen på fjällets mest
Källa: Project Runeberg ·