Tillbaka Read Runeberg

Förra delen. Land och Folk

Originalsida 52
Originalsida 52
Originalsida 52
Originalsida 53
52–53

Sida 52

52

ställer sig. Tvärtom skall den, som kommer från landets

södra och mellersta delar, finna skillnaden mellan vinterdagens längd här uppe och där nere oväntadt liten; detta kanske till hufvudsaklig del beroende däraf, att himlen på förra stället denna tid af' året nästan alltid är molnfri, och att det ständigt kvarliggande snötäcket, hvars rena, hvita färg ej såsom söderut mattas af oupphörliga blidväder, pä ett mera fullständigt sätt upptager och, liksom en reflexionsspegel, i fördubbladt mått återgifvet det svaga dagsljuset.

Men att äfven själfva midvintersolen i Lappland åstadkommer underbara ljuseffekter lika väl som sommarens midnattssol, det torde man dock minst af allt kunna ana söderut. Detta är likväl fallet; och ehuru fullt medveten om det vanskliga i att söka med pennan måla naturens skönhet, väl vetande, att man vid ett sådant försök alltid skall finna bekräftelse på Sokrates' sats, att »det sköna är svårt», vågar jag dock försöket att för dem, som ej själfva varit i tillfälle att beundra den högnordiska vinterdagens storartade skönhet, gifva en matt skildring däraf.

Mitt »motiv» tager jag då icke från de södra lappmarkerna, där dessa ytterligheter af ljus och mörker, som just äro det egendomliga för den högre norden, ännu ej hunnit blifva så utpräglade, att icke solen äfven midt i vintern gör en liten bana på himlafältet, utan från de trakter, där polcirkeln går fram, från Lule lappmark.

Vi tänka oss då en morgon i slutet af december, vid själfva vintersolståndet, då dagarna äro som kortast. Klockan är redan 8, men af en gryende dag synes knappast ett spår ännu. Fullmånen gjuter sitt magiska sken öfver de vida snöfälten, som äro öfversållade med millioner tindrande rimkristaller. Det finnes ingenting af augustinattens veka idyll i detta månskenslandskap. Detta kalla lugn, som ligger lägradt öfver bela naturen, meddelar sig också åt åskådarens känsla, som däraf beröres på ett renande och upplyftande sätt. Aldrig har den bildliga benämningen »naturens tempel» synts mig mera passande än nu, åtminstone om man åt bilden vill gifva en rent religiös betydelse. I detta tem-

Källa: Project Runeberg ·