Read Runeberg

Senare delen. Historia

Originalsida 37
Originalsida 37
Originalsida 36
Originalsida 37
36–37

Sida 37

Hö

Västergötland: vänskap och broderskap såsom tillförene sända med Vår herre Jesu Kristo och Sankte herr Knut! Käre dannemän, I mån veta, att vi skrifva eder lönliga till för den skull, att vi icke töras uppenbart, och bedja vi eder för Guds skull, att I viljen väl göra och skrifva oss till, hvad eder mening är, om uppbåd kommer, om I antingen viljen sitta i ro eller strida rot oss, hvilket vi icke begära. Sitten stilla! Vi skola aldrig göra eder ondt; och skola vi ändtligen ut, bör hvar och en förståndig hindra de sina att vidare uppbåda den stackars allmogen. Mera töras vi icke säga härom. Härmed befalla vi eder Gudi och Sankt Knut. Skrifvet i Skåne dagen före Sankt Lukas” dag.»

En af de märkligaste bondefrederna var den, om hvil- ken vi nu skola tala. Den 9 augusti 1510 samlades på Hjortsberga ting i Allbo härad i Småland svenska bönder från Värends fem härad samt södra och norra Möre, Sunnerbo och Västbo härad, västra och östra Göinge härad i norra Skåne och sändebud från andra skånska härad. Det var ett ypperligt folk, som här möttes. Göingeboarne, hvilkas land, skogrikt, backigt och fullt af sjöar, men väl befolkadt omfattade 36 socknar, hade den tiden och behöllo till sena tider rykte om sig att vara de käckaste och stridbaraste af Skånes invånare, liksom de äfven utmärkte sig för sitt fast- hållande vid fäderneseder och bruk. Samma goda vitsord hade Värendsboarne och Möreboarne. Bondemännen sam- lades på tinget öfver tusen till antalet, alla väl rustade, och samtalade om hvad de hade att göra, då örlig åter blifvit upptändt rikena emellan. De blefvo ense om att hålla god fred sinsemellan och fastställde vissa artiklar, som alla obrottsligt skulle iakttaga. Dessa artiklar upplysa icke blott det, som här närmast var 1 fråga, utan äfven andra märk- liga sidor af lifvet i dessa trakter. Genom den första arti- keln borttogo de från sitt förbund karakteren af uppror eller affall från deras rätte herre, i det de bestämde, att hvart landskap ovägerligen skulle fortfara att skatta till den landsherre, till hvilken det af gammalt skattat. . Men därest den ene landsherren wille göra infall i den andres land,

Källa: Project Runeberg ·