Sida 39
39
Skåne jämte de angränsande delarna af Småland voro skåde- platsen, slöt år 1676 »efter gammal sedvänja» socknen Viresta 1 Småland »en allmän, säker och kraftig bondefred> med socknarna Loshult och Osby i Göinge härad, och man för- pliktade sig ömsesidigt till att icke blott hålla fred inbör- des, utan att också efter förmåga afvända från hvarandra all otärd, som dessa tider kunde medföra. Men i dessa sista bondefreder visar icke blott språket, som är späckadt med franska och latinska ord, utan hela den tama och spaka tonen, att tiderna betydligt förändrats; man fann det nu af nöden att tillägga det försiktiga förbehållet: »EHvad öfver- heten och militien vilja hafva fram, det prejudicera vi icke.»
Efter OC. EF. ALLEN.
Gustaf Vasa.
Där ligger en egen friskhet öfver Gustaf Vasas väsende, särdeles i hans yngre år. Knappt har tyngre arbetsbörda hvilat på en människas skuldror, men aldrig bördan burits af ett friskare mod och en säkrare vilja. Ehvad Gustaf Vasa gjorde, det gjorde han med säker tro, att det var sant, som han tänkte, och rätt, som han gjorde. Vacklande steg tog han ej och gjorde ingen sak till hälften. Modet var sådant, för hvilket krigarens bleknar. Detta är intrycket af hela hans hif och icke minst under den tidigare del, då han ännu icke visste, om han skulle blifva sitt tidehvarfs herre eller med sitt namn besegla sitt fäderneslands fall. Det var den tiden, då han pinades i fångenskapen; den tiden, då han gick fram i södra och mellersta Sverige och folket sköt med skäktor och pilar efter honom, när han talade frihetens ord; den tiden, då han strök omkring, en enslig rymmare på Dalskogen, med förföljelsen efter sig och falska vänner omkring sig, såsom på Ornäs, eller osäkra, såsom på Rank- hyttan; den tiden, då han tröskade för maten i Svärdsjö
Källa: Project Runeberg ·