Sida 77
I
an motståndarne, att den ande, som hos dem var rådande — äfven den en följd af fältherrens åtgöranden -— var vida bättre än den 1 den kejserliga hären. Så var äfven för- hållandet. Å svenska sidan se vi gudsfruktan och nykter- het, i förening med den strängaste manstukt, på slagfältet åstadkomma en verkligt heroisk tapperhet; å den kejserliga finna vi olydnad, från de högsta graderna nedstigande till soldaterna, förorsaka en oreda och förvirring, som ofta ur- arta till en panisk förskräckelse. Den svenske krigaren, säker om sitt underhåll och om sin visserligen knappa sold, tillbringar sin mesta tid med skansgräfveri och ansträngande marscher; den kejserliga, af befälet oftast lämnad utan för- nödenheter, måste genom rofferi och plundring söka sitt uppehälle, samt har i mord och brand sin dagliga syssel- sättning. Huru kunna sådana soldater vara tappra, som utan barmhärtighet mörda värnlösa borgare och bönder, ja, kvin- nor och barn? Huru kunna de med lugn se döden i ögonen, på hvilkas samveten Pasewalks och Magdeburgs rysliga öde trycker? Efter J;: MANKELL.
Gustaf Adolf och de tyska protestanterne.
Äfven för vår tids tyskar hvilar öfver Gustaf Adolfs gestalt mycket af det klara ljus, som för hans tyska sam- tida skilde honom från alla andra härförare och furstar. Det var ej hans segrar, icke hans ridderliga död, ej heller den omständigheten, att han kom såsom den sista hjälpen åt ett hopplöst folk, det var ej detta, som gjorde honom till denne man utan like i den långa striden — det var den för- trollning, som ligger i en stor personlighet, hvilken fast och säker, liksom ofelbar, går sin väg genom strid och blod, från hufvud till fot sammansluten, alltid trogen sina plamer, kraf- tig och beslutsam. Man häpnar, när man vid närmare be-
Källa: Project Runeberg ·