Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

tens angelägenhet, emedan uti staten, enligt hvad ofvan är sagdt, ingå såsom erkända makter alla de momen- ter, hvari den sedliga idéen dirimerar sig, hvilken är statens grundprincip, och brottet, såsom en kränkning af den objektiva sedligheten eller rätten, således upp- träder såsom ett direkt förnekande af detta princip. Med andra ord: staten, i och genom hvilken det rätta skall förverkligas, har den oundgängliga pligt samt så- ledes obestridliga rättighet att låta rätlsviolationen åter- falla på den brottslige sjelf, — att straffa honom; och det af ingen annan grund och till intet annat ändamål än att återställa det rättas af godtycket förnekade verk- lighet. Statens straffrätt är således icke grundad på ett yttre ändamål, som genom straffet skall uppnås; detta har i sig sitt ändamål. Rättvisan är dess prin- cipium et finis. Straffet är en nödvändig förnuftsfor- dran, är absolut nödvändigt 2). Vi hafva således kommit till en absolut straff- rättstheori. Straffet innebär, enligt denna theori, icke] något orätt satt emot ett annat orätt (compensatio malifcum enstaka, enskilta, alt sätta sig i det helas ställe, och på samma sätt som denna makt mot detta öfver sina gränser utträdande enskilta tankes motsätta fiendtliga krafter, hvilka antingen föra det enskilta tillbaka inom sina gränser eller ock annihilera detsamma och ut- plåna dess försök genom dess egen undergång-, så är ock straffet i staten, hvilken sjelf är en till natur bildad frihet, att anse såsom statens öde. Straffet är nemligen här i denna till natur bildade fri- het, på samma sätt som det allmänna ödet i naturens rike, det helas reaktion mot det enstaka, såvida det enstaka utträder ur de för det- samma fastställda gränser”. 2) Hegel, jemförd med Wirth, Abegg, Köstlin, Mittermaier, Luden m. fl.