Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

10 "kan således, enligt sin idé, icke erkänna det som gil- tigt, icke låta det i verkligheten äga bestånd, utan må- ste negera det (måste ställa en negation mot negatio- nen), måste annihilera, upphäfva det, manifestera det- sammas ogiltighet, mot detsamma tillvägabringa en re- aktion. Hväd nu det orättas ofvananmärkta gradationer beträffar, så kan i fråga om policeforbrytelser endast ett förebyggande, ett skydd erfordras; vid civilförbry- telsen, som icke har sin existens för den enskilta vil- jan, — som väl ådagalägger en brist i rättsmedvetan- det, men ej i viljan —, endast skadeersättning; men i afseende på brottet är ej nog, att den yttre skadan (brottets yttre verkan, resultat) sä vidt möjligt är an- nihileras genom en skadeersättning, utan - brottets an- dra och hufvudsakliga moment måste afses, nemligen den kraftyttring, genom hvilken detta resultat blifvit åstadkommet, sjelfva handlingen, sjelfva yttringen af den godtyckliga enskilta viljan ,0). Då nu brottet, såsom nyss nämndes, violerar rätten såsom rätt, våldförer sig på den allmänna viljans frihet, men det fria absolute icke kan tvingas, så innebär det i nämnde violatfon liggande tvång sin egen motsägelse, hvilken fordrar att upphäfvas. Tvunget måste tillintetgöras genom tvång mot den medelst brottet ådagalagda, från den allmänna söndrade enskilta viljan, som satt sin existens i stället för rättens '). Denna reaktion mot brottet är en sta- 10) Naturligtvis icke såsom blott inre, eller innan den utbrutit i handling, utan såsom genom handlingen manifesterad. *j Biberg fSamlade Skrifter, Upsala 4 830, 3 D.) yttrar: ”På samma sätt som ödet i naturnödvändig bemärkelse riktigt föreställ- des såsom den dolda makt, som reprimerar hvarje försök af det