Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet

9 allmänna, hvilket hon derföre ock vill hafva af (civil-') domstolen erkändt (civilförbrytelser) j c) den enskilta viljan vet sig vara i motsats mot den allmänna och fordrar denna motsats, den kränker rätten såsom rätt, i dess allmänlighet, och detta är den fullständigt verk- liga orätten, brottet 8). Härvid ma anmärkas, att då man talar om rätten, såsom sådan, oeh rätten i dess allmänlighet, såsom brottets yttersta föremål, så afses rätten i sin objektiva bestämdhet, sönderfallande i sär- skilta rättsförhållanden och rättigheter, med bestämda kategorier af qvantitet, qvalitet, modalitet etc., och brottet kan derföre medelbart innehålla en lmsion af personers särskilta rättigheter, kan sägas vara medel- bart rigtadt mot sådana. Man må dock icke anse en slik lsesion höra till brottets väsende, ty brottet är vis- serligen en kränkning af rätt, men icke nödvändigtvis af en bestämd rättighet, långt mindre af en som till- kommer bestämd person (jfr p. 7, not 5), helst hit hörer hvarje violation af en sedlig potens, såvida denna kom- mer inom objektivitetens område. Här är således att undvika å ena sidan det från subjektiva idealismens åsigt om rätt och stat härledda begrepp om en laesion af annans rättighet såsom hörande till sjelfva naturen af ett brott, å andra sidan den bekanta abstrakta stoi- ska satsen: ”omnia delicta sunt paria” 9). Det är nyss nämdt, att det orätta, såsom det ob- jektivt sedligas motsats, är något i sig ogiltigt. Staten 6) Wirth, kösllin p. anf. st. 5) Jfr llegel p. anf. st. §. 96. /liejry Lehrbuch der Strafrechts- Wissenschaft. Neustudt a. d. Orla -1836, §§. 63—69.