Sida 3
“Hvad torfmossarna förtälja“ — så kan öfverskriften sättas till det föredrag, h varm ed jag nu skall afsluta detta års sommarkurser. Kanske borde det hellre hetat “hvad torfmossarna gömma“, till en antydan, att undersökningen egentligen blott kan räknas såsom påbörjad; den har visserligen gifvit oss de viktiga grundlinjerna, men ännu kräfvas både ett långt arbete i detaljerna och en utvidgning af undersökningsfältet.
En torfmosse, helst en af de större, ger ingen tilltalande landskapsbild. Ödsligt är intrycket af den vida ytan med sina bruna, rödaktiga och gråa färgtoner. Ställen med lifligare grönska, som på afstånd härma fastare mark, visa sig på närmare håll som tufvor af sumpväxter, falska för foten, mellan hvilka det bruna dyvattnet stannat, skimrande på ytan nästan som ett gammalt solbrändt fönsterglas. Ödsligheten snarare ökas än minskas af martallarna, som här och där vandrat ut på mossen; deras spensliga växt och risiga grenar vittna föga om de många år de i verkligheten räkna. Men hjortron bladen afsticka vackert mot mossan och kråkriset och påminna oss,ratt äfven sådan mark kan frambringa frukter, som i friskhet och fin krydd-saft täfla med de flesta.
Men det är en helt annan landskapsbild jag nu vill frammana — en bild från de aflägsna tider, då bäfver-hyddorna stodo vid Ringsjön och vägen till dem genom susande asplundar och täta videsnår nog var besvärlig, men icke alltför lång från stenåldersbyn. I de båda samhällena rådde olika tider, liksom hos antipoder, ty då allt var tyst hos människorna, sysslades det hos bäfrarna ifrigt med
Källa: Project Runeberg ·