Sida 5
Människohjärnan, ehuru innesluten i ett kranium, som kan hvila i ett barns hand, är en värld, hvars af otaliga hemligheter uppfyllda rymder ännu icke kunnat uppmätas och genomforskas af vetenskapen. Där letas flitigt och där letas skarpsinnigt. Tid efter annan göras märkliga och, som det vill synas, framtidsdigra upptäckter. Och likväl — ju längre de upptäcktsresande hinna, dess mer aflägset finna de målet vara.
Ett var dock redan tydligt af häfdernas vittnesbörd och daglig erfarenhet: att människorasernas och inom dem individernas hjärnkapacitet är ganska olika. Ett annat är också tydligt: att en harmonisk utbildning — en sådan som gymnastiken vill och kan gifva åt människokroppens muskelsystem — aldrig eller nästan aldrig kommer en mänsklig hjärna till del. Redan arbetsfördelningen i vårt samhälle reser hinder däremot. För en fabriksarbetare, som under större delen af sitt lif har föga annat att göra än smörja maskinerna, eller för en urarbetare, som från morgon till kväll har att fila en och samma smådel af ett fickur, måste den gymnastik, hans hjärna får genom aktgifvandet på detta arbete, vara särdeles trångt begränsad. Detsamma kan sägas om vetenskapsmannen, särskildt på den beskrifvande naturkunskapens fält, när hans verksamhet är inskränkt till ett trångt fackområde, och den summa af aktiv energi, hvaröfver hans hjärna förfogar, ej är större, än att den måste förbrukas därinom. Hela provinser inom hans föreställnings- och tankevärld få då ligga ouppodlade för en täppas skull. Ytterst sällan är denna energi så stor, att vidsträckta delar af hjärnans värld kunna göras fruktbara, och tillika så intensiv och lättrörlig, att den kan samla sig på hvilken punkt som helst af detta vidsträckta område. En hjärna med dessa egenskaper låg inom Leonardo da Vincis hufvudskål.
