b0071
Tal vid Callas graf.
Den 9 september 1880.
Djupa gåtor möta oss invid griften. I denna sinnenas värld synes varaktigt och beståndande. Allt är där förgänglighet. Hvarje ögonblick öppnar nya grafvar; hvarje stund bevisar dödens makt; allt är som en ström med böljor jagande hvarandra, uppsprungna ur en okänd källåder och försvinnande i ett djup af ogenomskådliga mörker. Men utgör denna kedja af flyktiga högringar allt? Finnes intet varaktigt och evigt? Tron svara: det finnes, och förnuftet upprepar hennes trygga, jublande ord. Det finnes ett evigt, o detta eviga är Gud, och vi äro i Honom, vi må befinna oss på denna eller på den andra sidan dödens port. Tron litar förtröstansfullt till kärlekens ord läppar: »Jag är uppståndelsen ochl lifvet. Hvilken som tror på mig, han skall lefva, om än han död blefve, och hvar och en, som lefver och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen.» Förnuftet finner, att trängtan efter sanning, vördnad för det rätta
Källa: Project Runeberg ·