b0337
PROTEST FRN HERR BENOIT. 337
rade mig: »kejsaren!» Dessa skepp hade nyligen åter- vändt från en expedition i de nordiska farvattnen, från hvilkas kuster inga lagrar hade vinkat deni. 1 själfva staden fann jag väpnade män, sorgklädda kvinnor. Knappt någon moder, som ej förlorat en son. Jag frågade: hvem är orsaken till detta? Man svarade mig: » kejsaren». Jag reste inåt landet. Där förr voro leende fält med betande hjordar eller åkrar med skördars guld eller vingårdar med svällande drufvor, där var nu ödemark. Jag såg nedbrända byar, förtvifladt landtfolk, skaror af flyende franska soldater tänk er, huru mitt franska hjärta måste blöda vid denna anblick! -- och mot syn- randen tecknade sig fientliga ulaners lansar. Jag frå- gade: hvem är orsaken till detta? Man svarade mig: » kejsaren». Jag vandrade öfver ett slagfält, betäckt af grafvar. De tusentals liken hade genom förruttnelsen svällt upp och likasom sprängt det tunna jordlager man kastat öfver dem. Luften var inättad af dödens ångor. Jag kunde icke fråga mer: hvem är orsaken till detta? ty det gif- yes förbrytelser så förfärliga i sig själfva och i sina följ- der, att vi bäf va för att lära känna namnet på deras upphof, ja, vi finna oss manade att tillropa honom: din börda är redan så tung, att det vore oädelt att med vik- ten af den tystaste anklagelse öka henne! Flera gånger häktades jag som tysk spion. Jag blyg- des öfver denna misstänksamhet, som vittnar om hufvud- löshet, svaghet, enfald. Ett intelligent folk handlar icke sa. Jag frigafs åter, sedan jag dokumenterat mig som fransman. Jag talade med dessa landsmän och fann, att Vana. II.
Källa: Project Runeberg ·