b0375
RIKSDAGSANFORANDEN. 375
under den förestående debatten ej vidare må få höra ett visst argument upprepas, som förut spelat en icke obe- tydlig roll, när sådana frågor förekommit, det argument, att fördomar mot den föreslagna reformen skulle förefinnas inom en eller annan valkrets. En öfver lagförslag råd- görande och voterande riksförsamling må väl beakta, men icke akta, må väl i beräkningen upptaga, men icke re- spektera hvad som erkännes för en fördom. Redan det, att riksförsamlingen är vald af folket, innebär den till- räckliga garantien för att intet beslut fattas, som icke har något ryggstöd i den verkliga och upplysta folkopinionen; skulle man därutöfver fästa afseende vid ogrundade far- hågor och falska föreställningssätt, som kunna förefinnas den ena eller andra bygden, så förlorar riksförsamlingen ur sikte såväl sin moraliska värdighet som sin höga upp- gift att genom lagskipningen befrämja i stället för att till- bakahålla civilisationen. Den rätt, som vår författning tilläggér valmännen, nämligen att inverka på lagstiftningen, koncentrerar sig i dess rätt att välja till riksdagsombud sådana män, som äga deras förtroende samt att vid ett kommande val välja andra, ifall de förra ansetts icke längre motsvara detta förtroende. Så långt, men icke längre, sträcker sig på detta område valmännens befogen- het. Därefter vidtager den valdes rättighet och plikt att såsom själfständig man, oberoende af påtryckningar från ena hållet eller det andra, afgifva sitt votum, icke i öfver- ensstämmelse med åberopade verkliga eller föregifna för- domar hos valmännen, utan i öfverensstämmelse med sin egen öfvertygelse om hvad som är rätt och sant. Vår författning känner intet imperativt mandat af det slag, som senast spökat i Paris, och jag är öfvertygad, att så
Källa: Project Runeberg ·