b0378
378 VIKTOR RYDBERG.
är hederligt att höra till de öfvervunne; men bekännelse- tvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i reli- gionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem deras medborgerliga ära, som det är statens ovillkorliga plikt att skydda. Ingen, jag är därom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska bekännelser, som räkna an- hängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna dessa våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjäna det allmänna såsom folkrepre- sentanter, ämbetsmän och lärare. De ifrågavarande lag- paragraferna, i sin närvarande lydelse, äro således nu- mera endast lockbeten för de sämre naturerna bland dis- senters och judar att för världsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brotts- ligt; men det torde vara icke mindre fördömligt, när det liegagnas af den svenska kyrkan.
Mine herrar! Under de strider, som äfven inneva
Källa: Project Runeberg ·