b0392
392 VIKTOR RYDBERG.
dela upplysningar, så utgör den nu gällande tryckfrihets- förordningen ett säkert värn och skydd för författares anonymitet, därest han icke själf vill utsätta sitt namn eller till boktryckaren aflämna namnsedel, så äger dom- stolen icke att efterfråga och boktryckaren icke att upp- gifva hans namn. 1809 års statsmän utgingo från dert åsikt, att det kan finnas författare i den lefnadsställning~ att de äro i tillfälle att meddela viktiga upplysningar åtskilliga ämnen, såsom t. ex. angående ställningar och förhållanden inom något visst ämbetsverk, hvilka upplys- ningar de antingen alls icke ville eller åtminstone skull& tveka att meddela åt offentligheten, om man genom åtal kunde framtvinga deras namn. Det är att märka, att detta skulle enligt det förevarande förslaget låta sig göra~ äfven om den ifrågavarande skriften icke innehölle något brottsligt. Denna omständighet saknar icke sin giltighet och för den skull hade författares orubbade anonymitets- rätt sina försvarare inom konstitutions-utskottet. Vid vo- teringen om första momentet i denna 15:de paragraf seg- rade i själfva verket dessa sistnämnde, men när det kom till votering om 4:de momentet i samma paragraf, så seg- rade motsidan och häraf kom det sig, att densamma para- graf, hvars 1:sta och ide moment skulle stå i organiskt sammanhang i sin helhet, fick en prägel af verkligen tröst- lös oreda och själfmotsägelse. Det 4:de mom. ålägger boktryckaren att i visst fall uppgifva författarens namn och det 1:sta momentet är så otydligt och mörkt, att det möjligen kan af någon domstol tydas därhän, att domsto- len kallar den förmodade författaren inför sitt skrank och tillspörjer honom, om han erkänner sig vara författaren. Ar han då verkligen detta, så lärer han ej heller neka
Källa: Project Runeberg ·