b0395
brottsliga skrift som i tidningen inkommit, d. v. s. den brottslige annonsören, icke går alldeles fri. Men under behandlingen af denna sak blef det tydligt, att afsikten med detta lagförslag icke var att träffa den verklige brottstingen utan egentligen den, som skulle djupast känna svedan och kränkningen af åtalet och domen, och detta vore just händelsen med den hederlige och aktningsvärde tidningsredaktören. Antagen, mina herrar, att det föreligger ett lagförslag, hvari bestämmes, att den köpman, hvilkens biträde råkat att af en kund mottaga ett falskt mynt eller en efterapad sedel, skall straffas såsom myntförfalskare. Antagen vidare, att lagförslaget jämväl innehölle, att om än den verklige myntförfalskaren kunde fås reda på, så skulle han ändock gå fri, men köpmannen straffas såsom brottstig. Hvad skulle ni väl säga om en sådan lag? Jo säkerligen samfäldt, att den vore orimlig. Men på samma gång hafva ni då brutit stafven öfver denna 15:de §, ty denna går därpå ut att en tidningsutgifvare, äfven om han bevisligen är oskyldig, skall straffas och att gärningsmannen, äfven om han faktiskt bevisas vara skyldig, likväl kan och skall gå fri. En sådan lag är naturligtvis i moraliskt hänseende icke det ringaste bättre än det ansvaringssystem, mot hvilket den är riktad; och då jag här vill fritaga mig från ansvaret för att hafva framlagt en dylik lag, så följer däraf ock att jag ej kommer att med min röst understödja densamma.
*
Källa: Project Runeberg ·