b0399
vuxit upp i landtmannahyddor. De flesta invandrarne från landsbygden tillhöra gräddan af dess befolkning: kraftige män, mellan 20 och 25 år, jordarbetare till yrket, ofta nödgade att lämna sina hem, därför att åkern mer och mer af de stora jorddrottarne förvandlas till betesmark och jaktområde. Lågt räknadt förbrukar London årligen 10,000 personer af landsbygdens kraftigare befolkning. Endast 46 procent af den ofantliga stadens fullvuxna invånare af mankön äro födda där. I Skottlands större städer utgöra de infödde föga mer än hälften af deras folkmängd.
Det är till regeln den bästa delen af storstädernas arbetarebefolkning, dess yppersta i sedligt och kroppsligt afseende, som förstärkes genom invandringen. Men hur går det inflyttarnes afkomlingar? De vansläktas och förete allt mindre den åsyn, hvilken fröjdar deras hjärtan, som söka rekryter för här och polis. Stadslifvet i England har frambragt en arbetarebefolkning, hvars vapenduglighet sjunker, och som, oaktadt den ständiga utspädningen med friskare blod, är 2,5 till 5 centimeter mer kortvuxen än den landtbefolkning, hvaifrån den härstammar.
Samma verkan lär storstadslifvet utöfva i alla europeiska länder. Den kroppliga urartningen gäller dock tyvärr icke endast storstäderna, utan äfven de landsbygder, öfver hvilka industrialismen utbredt sig. I alla de stater, från hvilka statistiska siffror kunnat erhållas, visa dessa, att den industriella befolkningen är stadd i en fysisk försämring så mycket farligare för den hvita rasens framtid, som storslöjdernas arbetareskaror ständigt ökas. Det har dröjt alltför länge, innan regeringarna öppnade sina ögon härför. Hvad som botade deras blindhet var
Källa: Project Runeberg ·