b0403
dag. Man behöfver icke tillfråga historien därom, ehuru frågan redan är af historien besvarad. Ett ryktbart folk, den hvita rasens mest beundrade och beundransvärda, det fornhelleniska, gick under genom dessa två faktorer. I försvarskriget mot perserna är 479 före Kristur uppställde halfön Peloponnesus mer än 70,000 man på slagfältet vid Pateae, ehuru stora delas af halfön underlåtit att sända manskap till hären. Tre hundra år senare mäktade hela Peloponnesus uppställa högst 30—40,000 stridsmän, och ytterligare tre hundra år därefter beräknade man, att knappt 3,000 soldater kunde erhållas från hela Greklands fria befolkning.
Orsakerna till denna förskräckliga nedgång voro för hellenerna icke obekanta. En af deras häfdatecknare, Polybius (född år 204, död 122 före Kristus), påpekar, att den fruktsammare delen af det helleniska folket, dess åkerbrukande, hade genom invandring till städerna länge minskats, och att det på hans tid kommit därhän, att hela Grekland led af en barnlöshet och människobrist, så att åkrarne nu saknade armar och äfven städerna tömdes på invånare, detta »ehuru hvarken oafbrutna krig, ej heller farsoter hemsökt oss». »Ty» — fortfar han — »hellenerna vilja icke mer ingå äktenskap, och om de göra det, vilja de icke uppfostra flera barn, utan blott ett eller högst två, för att låta dem uppväxa i välstånd och ärfva en odelad förmögenhet. Så har det onda ökat sig obemärkt och likväl hastigt.»
I det nutida Europa har det ännu icke kommit så långt, att landsbygden är ur stånd att ersätta storstäderna den människoförlust de lida genom större dödlighet och mindre fruktsamhet. Men om icke alldeles oberäkneliga
Källa: Project Runeberg ·