Sida xvi
10
AUGUST STRINDBERG.
till en stor diamantring på en smutsig, ovårdad hand. Stenen i ringen var tör stor tör att vara äkta, ehuru infattningen nog var riktigt guld. I den bredskyggiga hatten satt en tuppfjäder, som inte hade något der att göra, och peruken såg ut som den var spunnen af hästhår.
Efter en stunds tystnad ansåg baronessan sig skyldig att göra sig angenäm, men ingen kunde höra hvad hon sade för vagnens skram-mel, och magistern såg blott hennes otäcka leende öfver de svarta tänderna, hörde hennes liksom af nattvak hesa röst och kände hennes kallvattenblickar fästa på sig. Han ville gerna se ut genom fönstret, men det satt för lågt för honom, och han var så fastklämd i vagnssätet midt emot den fyrtioåriga damen, att han var tvungen se henne i synen och med minspel tillkännage att han hörde på hennes sladder. Landskapet såg härjadt och ödsligt ut på båda sidor om vägen; man åkte förbi ruiner af slott, och halft nedbrunna väderqvarnar visade hela hjulverket mot den klara vårluften. De samtalsämnen, som lågo till hands, voro farliga tör sämjan, och man tillgrep å nyo tystnaden som den säkraste utvägen. Efter en timmes färd närmade vagnen sig en stor bokskog, som sträckte sig öfver den svaga landryggen mellan Landskrona och Helsingborg, och efter ytterligare en qvarts förlopp stannade vagnen utanför en hög jern-grind, som var upphängd på två massiva stenpelare, försedda med obelisker och kulor.
Källa: Project Runeberg ·