Sida 51
51
afskräcka gäddorna att taga den — kanske icke just de större, men mindre gäddor tycker jag mig ha märkt skygga för mässingstafsen. Gifvet är, att detta är olika i olika vatten. I Stockholms skärgård tyckas gäddorna icke veta, huru farlig mässingstafsen i själfva verket är, men i Värm- lands och Dalarnes skogssjöar veta de det. Jag har för många prof på detta, för att tvifla därpå.
Det låter sig mycket väl göra att lägga ut en del af refven med tanke på att få gädda och en annan del för lake. Skillnaden är blott att gäddrefven lägges närmare vattenytan och flötas för den skull, då däremot lakrefven sänkes till bottnen.
En allmän tro är, att om man vill ha lake på långref, skall man lägga den så, att den kom- mer att ligga, där vintervägarne gått öfver isen. Allmogen förklarar saken så, att laken går och påtar i den kreaturs- och hästspillning, som sjunkit ned till sjöbotten, där vägarna gått. Jag kan hvarken bestrida eller biträda möjligheten af denna tro, ty lake har jag fått både där vinter- vägarna gått och där de icke gått.
Vanligen infaller norsleken samtidigt med den tid sjöarna rensa, och så tidigt på våren kan man intet annat bete få utom den daggmask, man har haft öfver vintern, men på denna tager laken, och gäddan tager sedan smålakarne. Bästa gädd- fisket har jag dock gjort på nors, hvilken i Värm- land och en del andra orter kallas »slom». Nors som agn på »gäddref»> skattas högt af dem, som fiska med långref.
Källa: Project Runeberg ·