Sida 62
62
drifver omkring vid vikar och uddar, är han mera vuxen, och då behöfver fiskaren starkare don och -: större krokar, emedan det icke är så sällsynt, att man får idar så vuxna, att de väga 2 kilo och däröfver, d. v. s. i en del vatten.
Idens öfverkäk är tämligen svag, hvarför är klokast att begagna större krokar af lackerad Limerick med eller utan öglor eller ock platt- slagen efter fiskarens eget skön. N:r 5 torde vara stor nog, men jag har sett större krokar begagnas för, som det på allmogespråket heter, »stor-» eller »plaskid»>.
Har fiskaren iakttagit idstimmen och har nöje af att meta dem, kan detta ske från båt, men allmogefiskaren metar den mest från land. Då äro långa spön och starka don af nöden. Ar- betsamt är att bruka de långa spön, som allmogen använder, men nöjesfiskaren kan bruka sitt slant- spö, sedan han blifvit van att kasta refven långt ut. Vid idfiske begagnas flöte, och kroken bör vara försedd med stor och pigg daggmask. Iden nappar äfven på vanlig metmask, om man hänger på och betäcker kroken med cirka 4 å 5 af dem. Detta gäller dock icke all id, utan mest stor- eller plaskiden, då han går i stim. I åar och älfvar är storiden icke så benägen att taga kroken. Man får bjuda honom på åtskilligt, såsom skalbaggar (majbaggen), sedan vingtäckarne blifvit aftagna, gräshoppor, deg, mjuka skorpbitar, kräftstjärtar och, som jag hört berättas, räkor, fjärilar och flugor.
Har man fått en storid på kroken, har han ingen lust att gifva med sig i rappet; van som
Källa: Project Runeberg ·