Sida 5
Själens grund är en dunkel afspegling af den gudomliga idén, till hvars allt renare uppfattning hon under lifvet uppfostras. I den mån som hon närmar sig till eller fjermar sig ifrån denna urbild, är hon frisk och säll, eller sjuk och osalig. Att lefva sig in i det gudomliga är alltså hennes högsta mål. Hennes bestämmelse är att söka det oförgängliga och höja sig dertill, hvilket förfelas och försummas i den mån själen endast åt det timliga egnar andens stora hufvudböjelser veta, känna, vilja, och riktar sin håg, sina tankar ensamt åt det sinliga och materiella, i stället för att utveckla anlagen för en högre mensklighet, till dess anden hunnit den för honom på jorden bestämda mognad, hvarifrån han förflyttas till en högre utvecklingsbana. Plato säger derför, att af den näring, som själen hämtar från det sanna, det goda och det sköna, växa hennes vingar, till dess hon, i bländande klarhet, lyfter sig till gudarne, hvaremot de af jordiska begärelser tyngda andar, afklädda sitt förgängliga omhölje, märkta af samvetets gisselslag och
