Själen i normalt och sjukligt tillstånd. Del 2

m

Här blir eii anriati fråga ; bör ffinatjsk envi^hel utgöra liihet rråii tillräkiieligbet? Gäller den iiatsen, »tt man icke tår Ivhiga samvetet i ftUo? Har gäller' livad vi sagt förut om nieimUkans absoluta tillräknelighel, der lioii icke viil eaioUaga bättre vetande. liär gäller älvtin, bvnd vi sagt om subjektiviteten säsom icke |;iltig emot objektiv norm. iMeii ä andra sirlait må man skilja emeJtan fanatism och äauivetsömhet, ouh i juri diskt afseeitde ätVeii buhamlla den förra med iiiildbel.

VansidTie skalle i alla land utgöra ett undantag ifrån tiliraknebgtiet, säväl den moraliska, som juridij^ka. Men i tillämpNJngen blifva stor» skiljaktigiieter livar är gräiiaeii emellan den vansinnige såsom otilträknelig ocb den slöe, dtn besyrmerlige, den lidials t^xaJterade? Det är iemnadl till läkarens beprötvaride. Men ofta har han härutiniian ett svårt uppdaig. En buifif^nig yngling t. ex. kounner tid tals i exa! ti) tion oi^h öfverrBlier då sin nior, men ber sedan om fö[täLoli>e^ under försäkran att han icke visste b vad ban gjorde. Men saken blir åklagad och domaren frågar: är han galen? Som juryman borde läkaren svara nej, ty livad är straffet af några månaders fängelse emot risken att bli inspärrad på alt dårhus. Men efter sin medicinska öfvertygelse måste han säga ja, ty hvem svarar för, att icke låneti nästa gång står ihjäl modren, och hvems blir då det moralisk ansvaret?

Brott är synd, framträdande i handling emot gifven moraUsk eller borgerlig tag. Emot brott svarar strafl*, en tillämpning af lagen såsom princip i moraliskt alseeiide, i borgerligt såsom afskräckande för andra. Men straffet borde väl då svara mot brottet, och det är långt ifrån alltid fallet i den borgerliga lag

4

^