Själen i normalt och sjukligt tillstånd. Del 2

m

ch kvilka kanna »öses bIsm rande en slor éd af $åvi| äldre som oyar* för falUre i ån^ aa Idimii. Des •■« af desaa tänker sig sjä^ såsönen komplex af dea t kjemans ^ngliec^er (hjonifafiglieraas oerrceJter)kopade aodi^ kraft, ea kraft, soin efWr mtångas m^ nto^ äkalie^forefiimas i all niaterie, i»ea sooi bloit framtrå* der i Terfcsanttiei it>oni eo béstimd orgtfLstraktar. För dera är det lätt att förklara, huru deona krsH kan meddela sig med andra ceJIers och ifrån deoi emotta^ tolryck. Svårare blir dem att göra sig fria från defi tilli-it^b^n; ehttnt inycket de protestera deremot^ all deras själ blir en fttosaik af monader, samt ökas eller minskas genom dessas tiU- och aftagande*). Ed annan skola (Berbart^ CD. fl.) antager själen v^ra en alomislisk immateriel nio-^ oadf hvars säte icke behöfver vara ståndigt detsamma, ock bTitken icke ens beböfver vara den ende i sitt slag inom organismen, blott den berrskande. Denna skola flr nalorltglvis lättare att förklara, han] en enkel monark kan inverka på en atomistiskt enkel monad; men biiru nit denna verkan öfverfores på ett belt sammansatt nerv* »ysleni utgör har svårigheten att lösa. — Det förra af dessa systemer anser själen vara en i materien inneboende kraft, det sednare antager benne visst vara något derifrån afskiljdt, men endast en atomistisk niotiad , som, genom sin inverkan på bjernan, der åstadkommer föreställningar, etc, ocb icke såsom den der i sig uppfattar cti innesluter dem. Vi tillhöra den tredje åslgten, som anser själen såsom ett något, en organism. Vi föreställa oss då också saken på ett annat sätt, b vilket vi skol» försöka att bildlik t framstäUa.

*) Se Joh. Miillers Psykologie d. Menschen 2: Ö53 0. fiilj.